Uppsala domkyrka är Nordens största kyrka och en av Sveriges mest betydelsefulla historiska byggnader. Den är samtidigt säte för Svenska kyrkans ärkebiskop, en plats för gudstjänst och ett monument över flera hundra år av svensk arkitektur, politik och kultur. Kyrkans väldiga tegel- och kalkstensmurar dominerar Uppsala och gör byggnaden till ett tydligt landmärke långt utanför stadens centrum.
Domkyrkan är inte resultatet av en enda byggperiod. Den växte fram under medeltiden, förändrades efter bränder och byggnadsskador och fick sitt nuvarande yttre genom en omfattande restaurering på 1800-talet. Därför bär den spår av flera epoker: fransk och engelsk gotik, svensk renässans, barockens formspråk och 1800-talets historiserande arkitektursyn.
En medeltida storsatsning
De äldsta delarna av Uppsala domkyrka går tillbaka till 1200-talet. Året 1273 nämns ibland som byggstart, men uppgiften är inte säker. Det är ändå rimligt att byggnadsarbetena inleddes senast under 1270-talet. Projektet var från början tänkt som något mycket mer än en vanlig församlingskyrka. Målet var att skapa en representativ katedral som kunde mäta sig med de stora kyrkobyggnaderna i andra europeiska länder.
Vem som ritade kyrkan från början är inte helt klarlagt. Den franske stenmästaren Etienne de Bonneuil har i vissa källor förknippats med arbetet, men sambandet är osäkert. Troligen deltog hantverkare från flera delar av Europa, bland annat England, Frankrike och Tyskland. Den internationella bakgrunden märks i den gotiska arkitekturen, där höjd, ljus och tydliga vertikala linjer spelar en central roll.
Bygget tog lång tid. Först år 1435 kunde domkyrkan invigas, och då var den fortfarande inte helt färdig i den form som senare skulle bli välkänd. Den ursprungliga anläggningen bestod av en treskeppig basilika med sidokapell och koromgång. Tegel och kalksten var de viktigaste materialen, medan taket täcktes med kopparplåt. De båda västtornen tillkom först under 1400-talets andra hälft.
Den långa byggnadstiden visar hur omfattande projektet var. Material skulle brytas och transporteras, skickliga stenmästare och murare skulle rekryteras och arbetet måste anpassas efter både ekonomi och politiska förhållanden. Resultatet blev en katedral med en skala som fortfarande förklarar varför den räknas som i nordiskt perspektiv.
Torn, bränder och återuppbyggnad
Uppsala domkyrkas historia har också präglats av olyckor. Efter en brand 1572 behövde delar av kyrkan förnyas, och nya tornspiror tillkom efter ritningar av Willem Boy. Dessa spiror förstördes senare genom ett ras och ersattes av nya, uppförda mellan 1613 och 1619 under ledning av Gerard de Besche. Tornens utformning har alltså förändrats flera gånger, även om kyrkans medeltida grundstruktur har bestått.
Den svåraste skadan kom i samband med den stora stadsbranden i Uppsala 1702. Domkyrkan drabbades hårt och behövde restaureras under ledning av Nicodemus Tessin den yngre, en av den svenska barockens mest betydande arkitekter. Restaureringen handlade inte bara om att reparera det som förstörts. Den gav också kyrkans interiör nya konstnärliga inslag som kom att påverka upplevelsen av rummet under lång tid.
Tessin ritade bland annat en ny predikstol och en altaruppbyggnad. Dessa utfördes av Burchard Precht, en skulptör och snickare verksam i Stockholm. Kombinationen av den gotiska byggnadens höga rum och barockens mer dekorativa uttryck skapade en blandning av stilar som fortfarande är en viktig del av domkyrkans karaktär.
Mellan 1741 och 1745 fick tornen nya huvar efter ritningar av Carl Hårleman. Därefter genomgick kyrkan inga lika genomgripande förändringar förrän den stora restaureringen på 1800-talet. Äldre avbildningar, bland annat Erik Dahlbergs illustration från 1690, visar hur domkyrkans utseende stegvis har förändrats. Ett fotografi från 1880 dokumenterar dessutom kyrkan innan Hårlemans tornhuvar ersattes av det uttryck som senare förknippades med Zettervalls restaurering. nordens största kyrka
Zettervalls omformning
Det utseende som många i dag förknippar med Uppsala domkyrka skapades framför allt genom Helgo Zettervalls restaurering och ombyggnad 1885–1893. Zettervall arbetade med många kyrkor i Sverige och hade en tydlig uppfattning om vad en historisk restaurering skulle innebära. Han ville inte enbart bevara det som fanns kvar, utan försökte också återskapa hur byggnaden enligt hans tolkning var tänkt att se ut från början.
Denna ambition präglade arbetet i Uppsala. Zettervall utgick från den medeltida gotiken och försökte ge domkyrkan ett mer sammanhållet uttryck. Arbetssättet har senare både hyllats och kritiserats. Förespråkare har sett restaureringen som ett sätt att återge katedralen dess storslagna medeltida karaktär, medan kritiker har menat att 1800-talets arkitekt därmed förändrade eller dolde delar av den verkliga byggnadshistorien.
Diskussionen gör domkyrkan särskilt intressant. Den är inte ett orört medeltida objekt, utan ett historiskt lager på lager. Besökaren möter en byggnad där medeltida murverk, barockens inredning, 1700-talets torn och 1800-talets restaureringsideal ingår i samma helhet. Just blandningen visar att arkitekturhistoria inte bara handlar om ursprung, utan också om hur senare generationer har tolkat och vårdat äldre byggnader.
En plats för Sveriges historia
Uppsala domkyrka har länge haft en ställning som sträcker sig långt utanför den kyrkliga verksamheten. Fram till 1719 fungerade den som kröningskyrka för svenska kungar och drottningar. Därmed blev den en plats där religiösa ceremonier, kunglig makt och nationell historia möttes. Kyrkans storlek och representativa utformning var väl lämpade för ceremonier med stor offentlig betydelse.
Domkyrkan är också gravplats för flera personer som har haft stor betydelse för Sveriges historia och kulturliv. Bland de begravda finns kung Gustav Vasa, kung Johan III och Katarina Jagellonica. Här vilar även naturforskaren Carl von Linné, ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom samt filosofen och mystikern Emanuel Swedenborg.
- Gustav Vasa, svensk kung och grundare av Vasadynastin
- Johan III och Katarina Jagellonica, kungligt par med nära koppling till den svenska renässansen
- Carl von Linné, internationellt berömd botaniker och läkare
- Nathan Söderblom, ärkebiskop och mottagare av Nobels fredspris
- Emanuel Swedenborg, vetenskapsman, teolog och religiös tänkare
Gravarna och minnesmärkena gör kyrkorummet till en plats där personhistoria blir synlig. Samtidigt är de bara en del av helheten. Den stora volymen, de höga valven och de många förändringarna i byggnadens form berättar om samhällsutveckling över mer än sju sekel. Katedralen kan därför läsas både som ett religiöst rum och som ett historiskt arkiv i tegel, sten och trä.
Att Uppsala domkyrka är Nordens största kyrka handlar alltså inte enbart om mått eller yta. Storleken är betydelsefull, men den får sin verkliga mening genom byggnadens funktion och historia. Här förenas rollen som ärkebiskopssäte med minnet av kungliga kröningar, europeiska byggnadstraditioner, nationella katastrofer och framstående svenska personer.
Domkyrkan fortsätter samtidigt att vara en levande kyrka. Den används inte bara som historiskt monument utan också för gudstjänster och kyrkliga sammanhang. Det är denna kombination som gör byggnaden särskild: den kan betraktas som ett arkitektoniskt mästerverk från olika tider, men den är också en plats som fortfarande används och förändras genom människorna som vistas där.
Comentarios recientes